Gårdagens tävling kan man säga var en bra lärdom och träning. Vi inledde med en helt okej dressyr som la oss i ledningen, fortsatte med en felfri hoppning. Men på fel bana… Jag hoppade fel bana! Jag visste inte vad jag skulle tro när speakern sa att jag ridit fel. Jag hade ju gått banan dagen innan, varit lite osäker på vilken bana det var så frågade en som höll på med hinderna som svarade att det var den med blåa skyltar. Vilket verkade rimligt då färgen för P90 är blå. Men det var fel! Men överdomaren bestämde att jag skulle få en chans till, lära mig den andra banan och sen rida igen. Orsaken till det var att det var flera som missuppfattat det och gått fel bana då det blivit något strul och de hade ändrat något, dock var jag den enda som ridit fel. Så jag hoppade av, gick banan, hoppade fram igen och sen in en andra gång. Tyvärr är Texas som han är och att hoppa två gånger så tätt inpå varandra vill han inte, bensinen var helt enkelt slut. Dessutom var jag lite ur balans och red inte fullt så bra som krävs. Vilket resulterade i ett stopp och tre ner. Vilket la mig näst sist.

Vi åkte hem och släppte ut Texas i hagen (vi bor fem min bort) och åkte sedan tillbaka och gick terrängen två gånger till. Det var en teknisk och ganska svår bana, speciellt med en häst som oftast inte tar tag i hindren själv utan kräver att man rider framåt uppåt i varje steg. På framridningen kändes han lite trött och backade av lite till varje hinder. Därför gick jag ut i terrängen med inställingen att gå felfritt på hinder och få en bra känsla. Inte pressa honom att springa fort utan bara låta honom gå i sitt eget tempo och peppa honom positivt. Det gick för långsamt redan i början men jag brydde mig inte, jag bara lät honom gå, klappade honom på halsen på varje raksträcka, red ihop och taggade till hindren och berömde efter. Och det fungerade, vi klarade alla de allra svåraste bitarna utan några problem och hade en bra och positiv känsla hela vägen. På näst sista hindret som var en stock som hoppades upp ur vattengraven var det väldigt nära ett stopp. Men jag bestämde mig för att nä nu ska vi gå felfritt, och det gjorde vi! Felfritt på hinder, visserligen en massa tidsfel men vad gör det! Ritten gjorde dessutom att vi klättrade till en fjärde plats av tre placerade.  

Visst känns det förargligt med hoppningen, men vi gjorde det bästa av situationen och visade att det går att komma igen även efter ett sådant misslyckande!