Ibland när man är mitt uppe i något så kan man glömma att det är roligt, varför man gör det, glöden som en gång drev en oavsett motgångar slocknar och helt plötsligt går allt enbart per automatik. Det kan bero på olika saker, kanske har man haft så mycket att göra att man varit tvungen att stressa igenom allt för att hinna, eller så har man bara varit i ful gång med allt vad satsning innebär, träningar, tävling, planering, analysering… Kanske kan man tappa bort sig för en stund, men det viktiga är att man hittar tillbaka till glädjen i det man vill göra.
Jag försöker att inte ta tävlandet på för stort allvar, naturligtvis är jag vinnarskalle, fälttävlansnörd och fullkomligt älskar allt vad tävling innebär, men jag tycker ändå det är viktigt att ta sig tid till att bara rida en lång helt oplanerad runda i skogen, plaska i sjön barbacka med kompisar och strunta i allt vad gå på tygeln heter, bara rida för att det helt enkelt är kul!
Innan jag fått hem Castello och Texas precis börjat komma igång var jag så fruktansvärt taggad på att få tävla (fälttävlan) igen (är det fortfarande), men samtidigt kunde jag också känna hur skönt det var att bara skippa all planering och bara köra på, rida som man kände för stunden och efter hur hästen kändes för dagen.
Vad jag vill komma till med detta inlägg är, satsa mot stjärnorna men glöm inte att ha kul på vägen, kanske når du bara trädtopparna men du har ändå haft roligt, upplevt perfekta stunder och gjort ditt livs resa! Hästar är roligt, ridning är roligt, fälttävlan, dressyr, hoppning, ja vad det än är så är det för att det är roligt som vi gör det och kan fortsätta kämpa trots motgångar som inte tycks ha någon ände!
Ibland blir jag så arg på oss människor, alla dumma påhitt och ”smarta” lösningar vi kommer med, allt för att göra det så lätt som möjligt för oss själva. Det går inte att komma undan att vi är allmänt lata och hela tiden söker nya kortare genvägar, helt utan tanke på konsekvenserna det för med sig för vår omgivning. Allt metallskrot vi stoppar i munnen på våra hästar i hopp om snabbare och lättare framgång är ett sådant exempel.
Jag anser att alla hästar ska kunna gå på vanligt tränsbett, som Magnus (Gällerdal, OS ryttare i fälttävlan) säger, 95% av alla hästar kan gå på vanligt tränsbett, resten är specialfall (där man eventuellt över en kortare period behöver rida på något skarpare). En liten tankeställare till hoppsporten kanske??
Vi vet alla konsekvenserna av skarpa bett, det finns videor på youtube, forskning osv. att ta del av över allt, det går inte att missa. Ändå ser man folk som byter det tredelade till pessoa. En ganska enkel regel jag tycker man kan ta med sig är att innan man stoppar något i hästens mun så tänk en extra gång, vad skulle jag själv helst ha i munnen gummibett/tränsbett eller ett pelham med hävstångseffekt? Ganska enkelt om man tänker efter va?!
Naturligtvis måste man väga in vissa säkerhetsaspekter, ska man ut i terrängen på en oerfaren häst som inte riktigt går att lita på kan det vara bra av rena säkerhetsskäl att rida på något lite skarpare, exempelvis ett gummiklätt babypelham så att om något händer kan man få tag på hästen ganska fort igen. Men innan man betslar upp bör man tänka efter, varför är min häst stark och springer ifrån mig, varför ”behöver” jag ett skarpare bett? Har min häst ont någonstans och försöker fly från smärtan? Är den stressad på grund av att den inte känner sig säker med min ridning, kanske har jag dålig balans och åker runt mycket i sadeln vilket stressar min häst? Eller beror min hästs beteende helt enkelt på bristfällig grundridning/lydnad?
Det senare alternativet är det jag tror är det absolut vanligaste, går inte dressyren bra kan man inte heller utvecklas i hoppningen. Detta är något jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om och som lätt irriterar mig, ryttare som skyller på att hästen inte har tillräckligt med kapacitet för att gå högre eller att utvecklingssvackan beror på att hopptränaren inte låter en hoppa högre och därför byter man hopptränare titt som tätt när det i själva verket är i dressyrarbetet problemet ligger.
Sammanfattningsvis skulle man väl kunna säga att stoppa inget i munnen på din häst som du inte skulle vilja utsätta dig själv för och keep in mind, det är ryttarens hand som bestämmer bettets inverkan!
Min fråga, vad är det här?! Beslutsångest om man skulle köra på bettlöst (stång under bettet) eller pelham, sen verkar personen i fråga även ha haft lite svårt att bestämma vilken nosgrimma hen skulle välja, så varför inte köra på alla!?
Något jag aldrig skulle sätta på min häst är de "supersmarta" Glu-shu, gummiskor till häst! De sitter runt hoven och går ner undertill ungefär som ett på vanliga skor, däremot limmas dessa fast och ska tydligen vara bra för hästar med dåliga hovar. Dock verkar det som att de inte är gjorda för nordiskt klimat där både vår och höst ofta består av regn och lera, jag har nämligen läst respons från flera som provat men sagt att de trillar av lätt så fort det blir lite lerigt.
Men under sommaren då, skulle det inte vara fränt att trava omkring på tävlingsplatsen med neonrosa gummiskor? Fränt för all del, frågan är om det är så bra för hästen för det tror jag faktiskt inte på att de är. Jag inte det är så bra för hästen att gå omkring med hovväggarna isolerade och indränkta i kemikalier (limm) på det sättet, jag tror absolut det kan ha positiv effekt för hästar som exempekvis lätt drar av sig skor och trasar sönder hovarna, men som man säger "ingen hov, ingen häst", hela hästens kropp är en funktion av hästens hovar, de kan tyckas obetydliga men de påverkar ändå hela hästens rörelsemönster och där med dess skellet, muskulatur och exteriör. Man kan väl tänka sig in själv hur det är att gå omkring i gympaskor, jätteskönt eller hur?! Det sviktar och man får bra grepp, men där kom det igen som vi ryttare är så bra på, att förmänskliga hästen behov. Bara för att vi tycker det är skönt att få bra grepp när vi går betyder inte det att hästen mår bra av det.
I hästens rörelsemönster ingår ett glidmoment precis när den sätter ner hoven i marken så glider hoven en bit framåt mot marken, man har kommit fram till att bland annat underlag som fibersand delvis kan försämra detta moment, dock är det inte så att det på något sätt är skadligt att rida på ett sådant underlag så länge man inte gör det varje dag, något man ändå absolut inte ska göra på något underlag. Hur hänger då det ihop med gummiskon? Jo, om vi tänker att fibersand som är lite strävt och kompakt kan förhindra glidmomentet och kopplar ihop det med hur bra grepp man får med gympaskor i gummi, då är det inte svårt att förstå att det är precis vad denna "genialiska" gummisko gör för hästen. Den förhidrar hela glidmomentet, vilket i längden kan leda till förslitningsskador på skelett och leder.
Inga gummiskor för mina hästar inte, då målar jag hellre hovarna i sånt där special hovlack i glitter och neonfärger.
Ridsport är nog bland det svåraste man kan göra, det är inte bara du själv som måste vara i toppform utan även din häst och att styra över en levande varelse kräver tålamod och förståelse. Något som ibland kan vara bristande hos oss ryttare, men något man kan tänka på när man stöter på motgång är att ställa sig frågan varför förstår inte hästen mina hjälper? Är det en ung häst som inte utvecklats så mycket än? Är det en oerfaren häst? Ryttarfel? 99% av alla gånger beror missförstånd på att ryttaren inte är tillräckligt tydlig, ger dubbla hjälper eller gör något fel, så tänk igenom, vad kan jag göra bättre?
Våga ta hjälp! Blir det problem är alltid det bästa att ta hjälp av någon som verkligen kan och kan se från marken ur ett annat perspektiv på problemet och hjälpa till att lösa det.
"Där kunskapen slutar tar våldet vid" När man "måste" använda våld för att få igenom sin hjälp är något fel, en häst gör inget för att vara elak, antingen försåt den inte ryttaren hjälper, eller så har den ont och det kan då vara bra att kolla med en veterinär, eller kanske är det träningen det är fel på, allt fungerar inte på alla hästar och då får man kanske se över både sitt eget träningsupplägg och den tränare man tränar för.
Och kom ihåg, hästen är aldrig bättre än sin ryttare. Gör ryttaren fel finns det två alternativ för hästen, gissa sig till vad ryttaren menar eller inte göra något alls, du kan ha en jättebra häst men som ändå inte får mer än 55% på tävling för dess ryttare blir så nervös att hjälperna blir otydliga, vilket innebär att hästen inte heller kan prestera bra.
Så tänkt alltid på att visa förståelse för hästen, problem uppstår alltid, två steg fram ett tillbaka det är bara då det är, men när problem uppstår så stanna upp och tänk, vad kan jag som ryttare göra bättre för att hästen ska förstå?!
Antar att ingen är förvånad eller har missat den pågående debatten angående Göteborg horse shows lotterihäst, ska man verkligen få lotta ut ett levande djur, är det etiskt rätt ur djurets synvinkel?
Jag kan helt ärligt säga att jag i detta fallet inte ser något fel i det, de ansvariga på ghs kollar upp vinnaren noga och säkrar att denne är kapabel att ta hand om hästen. Om det visar sig att så inte är fallet eller vinnaren inte vill ha hästen så hjälper ghs till att sälja den. Det finns uppenbart en ordentlig plan för hur allt ska gå till och hästens välbefinnande är det som står i centrum, så då ser jag inget fel i det.
Om man å andra sidan bara skulle lottat ut en häst och låtit den som vann få hästen utan närmare kontroll så skulle jag dock inte tycka det var rätt då det okunskapen bland hästägare enligt min mening redan är alldeles för stor.
Så nej jag ser inget problem med det, hästarna som lottas ut är dessutom hästar som är bra i temperamentet så att en "vanlig" människa ska kunna klara av den utan problem.
Gå på tygeln är ett begrepp 99,9% av alla hästmänniskor känner till, och något nästan lika många strävar efter. Men vad innebär det och hur gör man egentligen? Jag tror, eller egentligen vet jag att många fokuserar alldeles för mycket på var hästen har huvudet, det är så himla viktigt att hästen kröker på nacken att man glömmer det som faktiskt är viktigt och själva målet med att ha hästen i form, nämligen att bakedelen är med och hästen höjer ryggen något, först då kan hästen söka sig neråt med och välva nacken korrekt.
Metoderna att få hästen på tygeln är varierande, och många gånger skrämmande, att folk sitter på graman och skarpa bett och bokstavligt talat drar ner hästen på tygeln är ingen ovanlig syn, allt för att hästen ska kröka på nacken.
Texas är en häst som inte kan gå i korrekt form utan några minuters ordentlig uppvärmning i travoch galopp på i princip långa tyglar, jag bara låter honom gå med huvudet där han vill ha det. Sedan gör jag en massa övningar och övergångar för att aktivera bakdelen, fortfarande på ganska slappa tyglar. Först när bakdelen är med så söker han stöd i bettet och kan gå ärligt på tygeln.
Här nedan är en fantastiskt bra video om vad "gå på tygeln" är, de beskriver det på ett väldigt bra och intressant sätt så jag tycker alla ska ta en nogrann titt!
Inom ridsporten, och egentligen alla sporter är kritik en viktig fråga, vill jag bara få en massa beröm hela tiden av min tränare eller vill jag rida för någon som faktiskt ger mig konstruktiv kritik i allt jag gör och därmed utvecklas fortare?
För många kan det vara svårt att ta kritik, och jag skulle vilja säga att framför allt hästfolk har väldigt bestämda åsikter om saker och ting och svårt att ta åt sig av kritik. Visst kan det vara svårt ibland, att bita i det sura äpplet och inse att det finns ett bättre sätt än just ditt. Men ofta tror jag att när man väl vågar ta åt sig så är det då man utvecklas på riktigt, oavsett om det handlar om ridningen eller stallarbetet.
Vi har haft just denna diskussionen uppe på Flyinge, då vi är en väldigt blandad klass där vissa har mycket erfarenhet medan andra känner sig osäkra i grunderna. Det är bara så det är och det känns som alla är väldigt bra på att inse och förstå var man själv ligger.
Jag tycker det är roligt med unghästar, få följa och vara en del i utvecklingen. Men vad är det egentligen som avgör vilken häst som kan bli den där superstjärnan, hänger allt på gång och stamtavla? Jag tror inte det.
Visst krävs det mycket exteriört men det är inte allt, jag tror att mycket hänger på hästens inställning till arbete, att den tycker det är roligt (vilket är ryttarens ansvar att ta vara på och utveckla), samt att hästen helt enkelt är bra i huvudet. Det kvittar hur fin häst du har, är den halvt knäpp och inte har rätt grundinställning så spelar det inte så mycket roll.
Därför är det mycket det jag har tittat efter när vi letat häst nu, en häst som verkligen tycker det är roligt och vill!
Ponnyakuten är ett program som jag följt lite till och från, jag tycker faktiskt det är ganska hemskt att se ibland, för jag skulle vilja säga att i väldigt många fall så är det ryttaren som är problemet, inte hästen. För det är faktiskt så att många av de som söker in har problem som de under tiden de är där löser genom att förbättra ryttarens grundridning. Hästen gör bara som ryttaren säger åt den, det finns ingen häst som står i stallet på nätterna och planerar ihop dummheter, sen finns det naturligtvis hästar som är olika känsliga och reagerar olika starkt, men då är det ryttarens plikt att anpassa sig efter hästen för att klara av det, genom träning.
Även om man är intresserad av hoppning, galopp eller något annat så måste man träna både sig själv och hästen i dressyr. Dressyr är grunden till allt inom ridsporten, oavsett man vill det eller ej. Hur ska man kunna begära av hästen att gå lugnt och avslappnat när ryttaren ständigt åker omkring i sadeln, glappar med tyglarna osv. för att man helt enkelt inte har tillräckligt bra balans och styrka för att kunna rida på ett mjukt och följsamt sätt. Då blir det problem.
Jag tror att många av problemen både kunnat undvikas och lösas genom en mer seriös syn på vikten av dressyr och grundridning. Många föräldrar köper en "söt liten ponny" till sina barn som någon sorts leksak som man sen tror att barnet själv ska kunna ta ansvar för. Visst får de hoppträna för instruktör om de vill det, men någon stans på vägen glömmer man alla grunder. Kunna kontrollera hästen utan att slita i tyglarna, kunna rida hästen i balans och genomföra ett godkänt lätt B program i dressyr, allt sånt som borde vara en självklarhet glömmer man bort någonstans på vägen. Man behöver träna för en utbildad dressyrtränare ibland, kanske inte varje vecka men någon gång i månaden i alla fall.
Jag tror att hela hästsverige behöver lägga mer vikt på att få unga ryttare att ta grundridningen mer seriöst, då kan många problem undvikas!
Att leta häst är inte det lättaste, speciellt inte när man vet precis vad man vill ha. Först ska man hitta någon som över huvud taget verkar intressant och som uppfyller åtminstone några av de ytliga kraven som ålder och gångarter, dessutom ska den vara i rätt prisklass. När man hittat den hästen och man ska provrida och titta lite närmare så blir det ännu svårare. Alla gillar vi olika typer av hästar, vissa föredrar de lugna och stabila hästarna medan andra vill ha lite mer temperament och nerver. Sen handlar det mycket om känslan, själv vet jag väldigt fort när jag rider en häst om det är något jag gillar. Det ska liksom kännas rätt, det spelar ingen roll om det är en ungäst som nästan inte gjort något alls eller om det är en relativt högt utbildad häst, känslan ska var den samma. När jag provrider nya hästar så letar jag efter känslan av att hästen vill, tycker det är roligt och är positiv till arbete. Framåtbjudningen är också viktig, även om en häst inte har några supergångarter så kan man alltid utveckla det mycket och få fram något bra om bara viljan och framåtbjudningen finns. När det gäller hoppning så är naturligtvis inställningen till hoppning väldigt viktig, även om det är en ung häst så vill jag att hästen tar tag i hindret själv och även här söker sig framåt. Till en fälttävlanshäst gäller det att det är en modig häst som inte tvekar eller backar av, samtidigt får den inte vara dumdristig och kasta sig i alla lägen, då kan det bli farligt!
Idag var jag och provred en nioåring som kommit från Holland för några månader sedan och gått 120 hoppning. Den verkade vara väldigt snäll och perfekt övergångshäst, men känslan stämmde inte. Det var för lite bjudning i markarbetet och han hade inte riktigt den rätta viljan till arbete känndes det som. Dessutom hade den inte något vidare bra gångarter. När man ställde ett hinder framför däremot, då vaknade han och hoppade riktigt riktigt bra och gav en jättehärlig känsla! Men det var inte min typ av häst, med lite arbete kan den nog bli jättebra, men som hopphäst. Men inte till fälttävlan, tyvärr. Så det är bara att leta vidare, det är några, speciellt en som verkar väldigt intressanta som vi ska titta på nästa helg.
Försa gången jag red Texas så kändes det verkligen helt rätt och jag kände bara att "Den här hästen måste jag ha!". Och efter många om och men och nästan ett helt år efter den där första provridningen så blev det också så!
Inte allt för sällan upplever jag hos många någon sorts rädsla och skam för att hoppa lågt, även om ryttaren i fråga kanske bara har haft häst i något år så försöker man dra bra bortförklaringar till varför man ”bara” hoppade 70 cm på den där pay and jump:en. Men vad är det egentligen som är så fruktansvärt med att hoppa lågt? Och den kanske viktigaste frågan i sammanhanget, varför tittar andra ryttare ner på de som inte är på samma nivå som dom?
Det är nämligen där jag tror grunden till problemet ligger, att andra ryttare som kommit längre inte alltid kan accepterar att det finns de som inte kommit så långt, eller ens har den ambitionen. Jag förstår de som inte har som mål att rida så många SM som möjligt osv. Det är inget fel med att inte ha den ambitionen, man kan älska hästar, rida och ha roligt och utvecklas som ryttare ändå. Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om från början, jag bara flyter ut lite utanför ämnet ibland…
I vilket fall, alla börjar vi i botten. Att stressa upp i både höjd och svårighetsgrad är inget annat än dumt, i slutändan tror jag ändå att de som tar det lugnt och låter utvecklingen ta tid är det som kommer längst. Om man försöker stressa och tvinga fram framgång så får man också ofta bakslag. Det finns inte någon som kan allt från början, det finns naturligtvis de som naturligt har lite bättre känsla för hästar och ridning, men vill man och kämpar så kan alla ta sig långt!
För många är drömmen att få den där absoluta superstjärnan, ponnyn som kan gå hur långt som helst, med svävande gångarter och hoppteknik som Tornesch. Men vilken häst lär man sig mest på, och vilken häst kommer man längst med i längden? Jag skulle säga att de som får börja med Brunte och kämpa sig till Briar är de som kommer längst. Av egen erfarenhet kan jag säga att det är lättare att komma upp i klasserna på ponny,bara ren fakta, men när man kommer till storhäst krävs det helt annan ridning och för att komma till toppen tror jag det krävs att man är redo att kämpa. Och att kämpa, både med sin ridning och allt runtomkring tror jag man lär sig mest av den där envisa ponnyn som aldrig kommer kunna mäta sig med superstjärnorna, men om man ger sig på att man minsann ska ta sig så långt det bara går, då kan även Brunte gå SM. Och det är jag säker på att man kommer få stor nytta av senare, kanske har man inte möjlighet att få drömhästen som första storhäst, men om man är envis så kan man ofta få chansen att hjälpa någon annan med sin häst. Och så småningom kan man jobba sig uppåt tills man nått sitt mål.
Ingenting är omöjligt, men för att göra det omöjliga möjligt krävs envishet och kämpaglöd!
Under en tid nu har det pågått en debatt angående stilbedömning på ponny SM i hoppning, det är svårt att avgöra men jag tycker ändå det verkar som att majoriteten är för och tycker det är bra med stilbedömning, men det finns ändå väldigt många som anser att detta är helt absurt att barn ska bli bedömda! Personligen tycker jag det är ett fantastiskt brabeslut att ha stilbedömning på SM, ska man hoppa de höjderna och tävla om att bli Sveriges bästa, då ska man också kunna rida ordentligt på ett följsamt och vårdat sätt. Om man inte klarar av att sitta balanserat i sadeln och förhindra att hästen vansinnesgalopperar utan att slita i munnen, då ska man inte rida SM.
Dressyr är grunden till all ridning, att kunna kontrollera sin häst på ett följsamt och snyggt sätt borde vara en självklarhet, men tyvärr är det inte det för många. Jag tror att en vanlig anledning till att många barn väljer att rida hoppning är för att ”det är ju jobbigt att rida dressyr”, och varför ska man rida snyggt om hästen ändå hoppar? Som Maria Gretzer skriver i sitt inlägg tror jag inte att de barn som inte vill rida dressyr eller kan ta kritik genom stilbedömning, de är helt enkelt inte redo att kämpa och kommer förr eller senare sluta i vilket fall.
Sen kan jag tycka att förbundet på ett sätt börjat i fel ände, det blir liksom en chock att komma till SM och så ska man helt plötsligt bli bedömd för hur man rider?! Jag tycker att man borde införa mer stilbedömningar även på lägre nivå, och framför allt ha det oftare på fler tävlingar i hela Sverige så att det blir en vana och självklarhet att bli bedömd när man tävlar.
Ni förstår säkert redan var jag står i den här frågan, stor hiss och tummen upp för stilbedömd hoppning!
Trots att ridsporten är en av Sveriges största sport har den länge varit underskattad, inte minst av politiker. Men nu är det dags att ridsporten får lika stor del bidrag som andra sporter med lika stor driftskostnad och lika många aktiva.
Om man idag skulle jämföra hockey och ridsport, som är två sporter med ungefär lika många medlemmar i Sverige och som har ungefär lika stora driftskostnader, skulle resultatet bli skrämmande! Just denna jämförelse som tas upp i artikeln ”Tjejer får mindre del av kakan” (Dagens Nyheter 2009-05-14). Det visade sig att ishockeyklubben fick mer än det dubbla i bidrag av det klubbarna kostar i drift som är ungefär lika.
Vad ger det för signaler till dagens ungdomar? Att ishockey skulle vara ”bättre” att utöva eftersom dom får mer bidrag? Dags för rättvisa! Ridsporten är Sveriges tredje största sport och det är dags att den behandlas därefter också.
Visserligen kan det vara en tolkningsfråga hur mycket bidrag som ska delas ut, men delas det väl ut ska det göras rättvist! Om kommunerna kan ge ofattbara summor till fotbollen för att dom ska ha en ny konstgräsplan och stora lyxiga strålkastare, då borde dom kunna ge bidrag till ridsporten för att inte hundratals elever ska behöva vistas i fallfärdiga stallar och ridhus. Åtminstone kunde bidragen jämnas ut så att det blir mer jämnlikt. Kan möjligen det faktum att ridklubbar får mindre i bidrag, ha lite att göra med könsdiskrimineringen? För det är trots allt mest tjejer som rider.
Ridning är en mycket dyr sport, det går inte att förbise. Ridklubbarnas pengar ska inte bara räcka till att hålla byggnader i skick, köpa utrustning och anställa tränare, som hos vilken annan klubb, utan de ska också stå för foderkostnader för hästarna, lön till de anställda som sköter hästarna, veterinärskostnader ifall de skadas och emellanåt täcka kostnader för köp av nya hästar. Var ska en ridklubb kunna få tag i pengar till detta när de i jämförelse nästan inte får något i bidrag? Jo, det blir naturligtvis de ridande som får betala. Just därför är det många som inte har möjlighet att ta del av ridsporten, det är helt enkelt för dyrt.
Ridsporten är viktig för många och om det inte skulle vara för de stora kostnaderna skulle ridsporten vara något för alla. Ridningen kan erbjuda en större bredd än de flesta andra sporter. Här kan barn och vuxna tävla emot varandra på samma nivå och samma villkor, tävlingarna är varken indelade efter vikt, kön eller antal år man varit verksam, man får lära sig att ta ansvar och samspel mellan djur och människa. Det är långt mycket mer än vad många andra sporter kan erbjuda, alltså ännu en anledning till att satsa mer pengar på ridsporten.
Detta är en debattartikel som jag har skrivit i skolan.
Jag har dragit den allmänna slutsatsen att hästmänniskor är minst sagt pessimistiska gällande vinter och snö, framför allt mot snö. Varför, är det många "utomstående" som undrar, snö som är så fint och mysigt... Jo just det, det är mysigt att sitta inne med en kopp varm choklad och TITTA på snön, det är just det som skiljer hästmänniskor från vanligt folk. Snön gör nämligen allt dubbelt så besvärligt och jobbigt, låt mig lista några saker som exempel:
• Styltor som tar år att hacka ur hovarna, och försvårar ridningen enormt.
• Snö som smälter på hästtäcken= blöta täcken.
• Snö som snöar in genom stalldörren, smälter och blir en livsfarlig isbana som med alla tillåtna metoder måste hackas bort.
• Här i Skåne blir snötäcket aldrig tillräckligt tjockt för att man t ex ska kunna galoppera utan att riskera att hästen vrickar sig/halkar på något under snön som inte syns.
Det finns säkert massor av andra saker också men dessa punkter var de som stör mig mest på vintern.
För ett tag sedan sa min tränare något intressant ” Ät mer hästkött och få slut på djurplågeriet!” Själv äter jag inte hästkött av den anledningen att det helt enkelt känns fel. Men jag tänkte lite på det Catharina sa och kom fram till att hon faktiskt har rätt. Om fler skulle äta hästkött skulle färre hästar behöva genomlida de långa transporterna genom halva Europa, och därmed skulle vi slippa en stor del av det djurplågeri som finns.
Men hur hänger det då ihop att om fler äter häst så slipper fler hästar lida? Jo egentligen är det ganska logiskt, som det är idag skickas många av de hästar som ska slaktas utomlans då det inte finns någon riktig efterfrågan på hästkött i Sverige, de flesta undviker allt som innehåller häst. Om fler skulle äta häst skulle hästarna stanna i Sverige och få ett mer värdigt slut på livet. Det är inte bara de långa transporterna under dåliga förhållanden som oroar, vad händer när hästarna kommer fram, hur behandlas dom? Det kan vi inte veta? Dit hästarna skickas finns kanske inte samma syn som vi har på hästar och djur över huvud taget, allra minst på djur som ska bli mat.
Ska vi äta mer hästkött? Är det någon av er som äter/ inte äter hästkött, hur ser ni på det??
Igår var jag på föreläsning med bland annat folk från future eventers -men även en del hopp- och dressyrryttare. Föreläsningen var det ridsportsförbundets som hade fixat och hölls av fd fälttävlansryttaren Ulf Johansson som bland annat varit coach åt Young rider landslaget på Irland, är A-tränare i fälttävlan och även har skrivit en bok: "Ryttate är idrottare". Denna bok fick vi efteråt.
Innehållet i denna boken var i princip det föreläsningen handlade om, alltså vikten av att själv som ryttare vara vältränad och vilken skillnad det faktiskt gör att man fystränar regelbundet. Som exempel för detta tog han sin tid som coach på Irland. Första året han var där blev EM (2006) en katastrof med avtrillningar och uteslutningar, som till stor del berodde på otränade ryttare som helt enkelt inte orkade få det att hålla ihop hela vägen i terrängen. Efter det försökte han få ryttarna att ändra sina matvanor som till stor del bestod av skräpmat och framför allt la han upp ett träningsschema som varje ryttare skulle göra varje dag! Några månader senare i januari samlades dom igen och gjorde fystest för att se resultatet, och det hade faktiskt blivit lite bättre. Samma år skulle EM gå på ett ställe som var känt för att ha en riktigt tuff terräng, Ulf tryckte då ännu hårdare på träningen och sa att om de ville ta sig runt var de tvungna att träna ännu hårdare. Förbundet var dessutom tveksamma till att skicka ett lag över huvud taget med tanke på föregående års resultat, dessutom var tre av de bästa hästarna skadade så tre reservhästar hade fått hoppa in. Men de åkte i alla fall och resultatet blev helt annat, denna gången var de bara några få straff utanför placering! Så hur kunde resultatet bli så mycket bättre trots sämre förutsättningar? Jo, denna gången hade de ryttare som som kunde ta sina hästar runt alla tre moment för de var själva vältränade och orkade.
Ulf gav även en del tips på hur man kan träna själv och övningar som är bra för ryttare, och så listade han några enkla redskap som är bra att ha hemma för träning:
• Skivstång
• Hantlar
• Balansplatta
• Gumniband (sånt långt som finns i sportaffärer)
• Pilatesboll
(Pilatesboll och gummiband var de redskap han främst rekommenderade).
Om man inte själv är i god kondition och styrka kan man inte heller begära att hästen ska prestera, oavsett nivå!
Igår på hippologilektionen kollade vi på en film av The national encyclopedia, filmen var en hyllning till hästen och visade hästar från olika delar av världen. En stor del av filmen handlade om de mongoliska hästarna och mongolernas traditioner och seder kring hästarna. Bland annat fick man se hur det gick till under ett av deras största lopp som rids av ryttare under 12 år (flera ryttare var runt fem år), de red i full galopp i flera mil och man fick under loppet se hästhantering som inte är av den världen vi lever i. Eller?? Det var barn som drog så mycket i ena tygeln så att bettet nästan åkte igenom munnen och hästarna gapade stort, som piskor hade de platta lädersnoddar som de viftade med (de slog inte hästarna utan bara viftade vid sidorna). Efter loppet var det en häst som dog, förmodligen av ansträngning.
Vi här i väst pekar finger och tycker detta är fruktansvärt hemskt. Men är det verkligen så illa, och framför allt, är vi bättre själva? Jag kan med säkerhet säga nej, vi är inte ett dugg bättre trots att vi har massvis med forskning om hästens välmående som vi utan problem kan ta del av. Enda skillnaden är att vi gör det lite mer civiliserat och döljer det mer. Det är bara att åka ut på en helt vanlig tävling så kan du rada upp hur mycket djurplågeri som helst. Både barn och vuxna som med skarpa bett sliter sina hästar i munnen, sporrar dom i sidorna och slår dom med spöet. Anledningen till att detta inte syns så tydligt och framstår som lika hemskt är för att vi har hittat på en massa utrustning för att dölja det. Hästarna kan inte gapa och visa att det gör ont i munnen för vi har dragit ihop käkarna med remmar. Dessutom har vi modern utrustning som ska vara anpassad för hästarna som gör att det inte ser lika makabert ut när vi viftar runt med våra spön, för det är ju ändå ett spö och inte en pinne med en lång lädersnodd... Och hästen som dog, det är klart att det är hemskt. Men innan vi pekar finger åt dem borde vi tänka på vad vi själva gör och vad som händer med våra hästar. Hur många galopphästar är det inte som bryter benen, dör av brustna artärer osv. Men som sagt, vi sköter detta på ett mer civiliserat sätt. I stället för att plocka upp hästen med en grävskopa och sedan brutalt kasta liket i en lastbilsvagn så döljer vi det på bästa sätt.
Men mår dessa hästar verkligen så dåligt som vi verkar vilja få det att framstå som? Faktiskt så tror jag inte det, jag tror till och med att dessa hästar ofta har det bättre än många av våra svenska hästar. För de mongoliska hästarna får vara hästar. De går på stora ytor i flockar med massor av andra hästar och får utlopp för sina naturliga behov och instinkter. Här hemma ser man ofta hästar som går i små leriga hagar, på säkert avstånd från andra hästar och är bildligt talat inlindade i bubbelplast från topp till tå. Mår dessa hästar verkligen bättre? Nej jag tror inte det.
Förra veckan under breeders som gick på Flyinge så fick vi som uppgift på hippologilektionen att titta på antingen dressren eller hoppningen, själv valde jag 4 åringarnas dressyr. Uppgiften var att att bedöma hästens mentala och fysiska status med följande punkter på minst fyra ekipage:
Verkar hästen fysiskt färdig för uppgiften?
Hur bedömer du att hästens mentala status är?
Verkar ryttaren mogen för sin uppgift?
Är hästen i gott hull och väl musklad?
Jag gjorde anteckningar på två ryttare per omgång (de red tre åt gången på banan). Något jag la märke till då var den enorma skillnaden på ryttare och "ryttare". Samt hur dessa påverkade sina hästar. Det ekipage som utan tvekan var det mest harmoniska och enligt mig finaste -med hänsyn till både ryttare och häst- var Maria von Essen på Dora (SWB). Hästen såg lugn ut, den rörde sig på ett sätt som gjorde att det såg enkelt ut och hela ekipaget utsrålade harmoni och säkerhet. Både ryttare och häst visste vad dom gjorde. Men sen var det ju en 4 åring vilket innebär att hästarna inte är lika stabil som en dubbelt så gammal häst är. Vilket innebär att när någon tappade en väska på läktaren eller dörren slogs upp så blev hästarna rädda, skuttade till och kanske sprang iväg en bit. Och det var framför allt här konstrasterna blev som tydligast. Medans ryttare som Maria lugnt satte tillbaka hästen med sätet, gav efter lite på tygeln och gav en liten lugnande klapp på halsen. Så var det många ryttare som i dessa situationer kastade sig ner i sadeln och sågade ner hästen på tygeln igen. Vilken häst tror ni lugnade sig och slappnade av snabbast?... Rätt svar, hästen vars ryttare klappade den på halsen och själv behöll lugnet.
Tyvärr var det så att många av de hästar som gick där inte såg ut att vara helt mentalt färdiga för att klara uppgiften. Många gånger hade dessutom dessa hästar en ryttare som såg ut att inte var klara för uppgiften själva. Det såg stelt och forcerat ut, vilket resulterade i hästar som spände sig, klippte med svansen och rullade med ögonen.
Jag pratade med de som suttit på hoppningen och det var samma sak där. Ekipage som kansle inte borde vara där, osäkra hästar med ännu osäkrare ryttare. För det är ju trots allt ryttare som ska leda hästen, så om inte ryttaren klarar det den skall göra, hur ska hästen kunna göra det då?!
Läste en jättebra artikel på hippson som jag tycker alla borde läsa, riktigt bra! Birgitta Valette är min lärare i hippoligi och jag kan intyga på att hon verkligen är superbra! Så gå in och läs via länken nedan!
Hej och välkommen till min blogg! Jag heter Elsa, född 1997, bor i Skåne och går på Flyinges Hippologigymnasium. Jag rider på elitnivå i fälttävlan och satsar mycket på det, men dressyr är nästan lika roligt så det tävlar jag också mycket i.
