Jag gjorde anteckningar på två ryttare per omgång (de red tre åt gången på banan). Något jag la märke till då var den enorma skillnaden på ryttare och "ryttare". Samt hur dessa påverkade sina hästar. Det ekipage som utan tvekan var det mest harmoniska och enligt mig finaste -med hänsyn till både ryttare och häst- var Maria von Essen på Dora (SWB). Hästen såg lugn ut, den rörde sig på ett sätt som gjorde att det såg enkelt ut och hela ekipaget utsrålade harmoni och säkerhet. Både ryttare och häst visste vad dom gjorde. Men sen var det ju en 4 åring vilket innebär att hästarna inte är lika stabil som en dubbelt så gammal häst är. Vilket innebär att när någon tappade en väska på läktaren eller dörren slogs upp så blev hästarna rädda, skuttade till och kanske sprang iväg en bit. Och det var framför allt här konstrasterna blev som tydligast. Medans ryttare som Maria lugnt satte tillbaka hästen med sätet, gav efter lite på tygeln och gav en liten lugnande klapp på halsen. Så var det många ryttare som i dessa situationer kastade sig ner i sadeln och sågade ner hästen på tygeln igen. Vilken häst tror ni lugnade sig och slappnade av snabbast?... Rätt svar, hästen vars ryttare klappade den på halsen och själv behöll lugnet. 

 

Tyvärr var det så att många av de hästar som gick där inte såg ut att vara helt mentalt färdiga för att klara uppgiften. Många gånger hade dessutom dessa hästar en ryttare som såg ut att inte var klara för uppgiften själva. Det såg stelt och forcerat ut, vilket resulterade i hästar som spände sig, klippte med svansen och rullade med ögonen.

 

Jag pratade med de som suttit på hoppningen och det var samma sak där. Ekipage som kansle inte borde vara där, osäkra hästar med ännu osäkrare ryttare. För det är ju trots allt ryttare som ska leda hästen, så om inte ryttaren klarar det den skall göra, hur ska hästen kunna göra det då?!