En sammanfattning av mitt hästliv

2014-02-03 | 11:46:49 | Det här är jag | 0 Kommentarer

Den tredje september 1997 kom jag till världen, en tjock liten sak.  Man kan väl säga att mitt liv med hästarna började redan då. Mamma hade ridit sen hon var liten så vi har alltid haft hästar. När jag var riktigt liten tävlade mamma en del dressyr på sina storhästar men allteftersom jag blev större så blev det mindre och mindre med det.

 

När jag var tre år började jag på ridskola, men min dåvarande karriär på hästryggen blev minst sagt kort. Jag tror jag gick en halv termin innan minan föräldrar insåg att det fanns betydligt bättre saker att hitta på som intresserade mig mer. För just då var jag inte ett dugg intresserad av att rida, hästar var väl kul att titta på men annars, nej.  

 

När jag var fyra köpte vi en treårig shettis som sällskapshäst åt mammas storhäst. Shettisen heter Lucas och går fortfarande kvar här hemma. Jag såg väl Lucas lite som min, även om jag i princip inte gjorde något med honom. Sitta på honom någon gång ibland och ryckta lite med mamma och pappas hjälp räckte.

 

Några år senare när jag var åtta (tror jag) började jag på ridskola igen. Lomma ridklubb där några av mina kompisar redan gick. Nu var jag lite äldre så jag tror det var därför jag uppskattade ridningen mer. Lördag var den dagen man längtade till hela veckan, då man äntligen fick rida! Min första favorithäst där blev en liten svart-vit shettis vid namn Bullen (passande namn).  Men efter ett tag ändrades det när en ny häst kom till ridskolan. En lika liten svart shettiskorsning som hade gått på travet. Hon hette Afrodite och var den piggaste häst jag ridit! Förmodligen var det därför jag var ganska ensam om att ha henne som favorit. Hennes ben gick som elvispar och hon var alltid glad.

 
Bullen och Afrodite.

 

Nu kommer jag inte ihåg exakt när detta var men någon gång under ridskoletiden fick jag min första häst. Ett fuxfärgat russ som hette Marsan. Men min tid som hästägare blev inte lång. Jag kunde inte hantera honom själv då han var rätt vild och när man red kunde det helt plötsligt slå slint i skallen på honom och han började bocka och hålla på. Så han såldes.

 

Jag fortsatte lika glad för det på ridskolan i någon termin till. Men så 2007 när jag var tio årbörjade vi leta häst igen. Vi kollade på två hästar, den ena var skadad och den andra var vild och ”kunde” bara gå i ena änden av ridhuset. Men så åkte vi och tittade på en nyinriden femårig new forest… Trots att han kunde lika lite som jag så var han den snällaste häst jag träffat, både i stallet och att rida! Jag kommer ihåg att när jag provred honom var det första gången jag galopperade mer än en långsida.  Och där började min resa med Sack. Den envisa, söta, fina, sura lilla ponnyn som jag fortfarande rider omkring på.

Bild från provridningen.
 

 

Att köpa en så pass outbildad häst till en lika outbildad ryttare är kanske inte det smartaste man kan göra men eftersom mamma red så hjälpte hon mig mycket. Eller försökte i alla fall. Vad var vitsen med att harvar runt på en ridbana och försöka rida hästen i form när man kunde försöka slå rekord i att galoppera fort genom vår långa sommarhage… Jag var som ni förstår inte särskilt intresserad av att träna och rida på riktigt. Jag ville rida i skogen, galoppera fort och hoppa.

 

 

Hoppa var det ja. Att vilja göra det är en sak, att göra det en annan. I vårt fall var väl både viljan och kunskapen att göra det problemet. Sack kommer aldrig bli någon bra hopponny –han är för feg- och det var han inte då heller, och jag var definitivt inte rätt person att övertyga honom. Jag hade hoppat max två gånger på ridskolan, eller att trava över ett hinder på 20 centimeter räknas knappt som hoppning. Vi tränade lite hoppning till och från i några år innan vi i princip gav upp. Vid det laget hade jag börjat försöka träna lite mer dressyr. Jag startade en pay and ride i Lätt C:2. Otroligt nog red jag inte fel en enda gång, men procenten blev väl inte precis lysande. 53,02% och en fyrapå ryttarens inverkan. Sen dröjde det ett år (2010) tills jag vågade mig ut på tävlingsbanorna igen. Det gick inte särskilt bra då heller och skulle inte göra det på ett bra tag.

 

 

2010 började vi leta häst igen. Kraven var att den skulle vara snäll, hoppvillig och ha hyfsade gångarter. Ganska tidigt i letandet provred jag Texas. Efter första provridningen hade jag bestämt mig för att det var honom jag ville ha! Problemet var bara att vi tyckte att han var lite väl dyr för sin ålder, och dessutom hingst. Så det blev en kompromiss, jag skulle få rida honom några dagar i veckan hos hans ägare. Men det blev inte så. En annan tjej som var både äldre och mer erfaren än mig ville låna hem honom och så blev det. Så vi fortsatte vårt letande, utan resultat. Men så en dag i början av 2011 ringde Texas ägare. Det hade inte fungerat hos hon som lånat honom, han hade nästan blivit vanskött och uppenbarligen inte riden på länge. Så jag började rida honom. Efter några månader lånade vi hem honom och lite senare köpte vi honom.  

En av de första gångerna jag red Texas. 
 
 

Man kan väl säga att det är tack vare Texas som jag verkligen blev intresserad av att träna och tävla.Och framförallt är det tack vare honom som jag upptäckte fälttävlan. Texas är gammal fälttävlansponny, han har aldrig varit bäst men han har gått höga klasser. Så hans förra ägare Ida hjälpte mig med träningen och snart kunde jag starta min första fälttävlan. En P70 i tågarp och vi blev placerade! Senare samma år startade vi lag SM tillsammans i Dagstorplaget och kom sjua!

Lag SM 2011
 

 

Sen har det bara fortsatt med bla. Stil SM 2012, Lag SM 2013 och stil SM 2013, och förhoppningsvis kommer vi fortsätta utvecklas även om min och Texas tid på tävlingsbanorna är slut.

 
 I nuläget känns det som att framtiden är så nära att man nästan kan ta på den, ändå vet jag inte riktigt vart den kommer att leda. Kanske får jag hem en ny häst redan idag...

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback