Igår startade jag Sack i två klasser på Ribersborg, en tävling som Malmö rk hade anordnat precis som förra året. Jättefina banor och verkligen en annorlunda tävlingsmiljö med havet precis bredvid och ändå mitt inne i storstan med Turning torso i bakgrunden, för er som kanske inte bor här nere så är det här på ”Ribban” som Malmö city horse show går med internationell fälttävlan. Solen sken, det var lagom varmt och det blev en bra tävlingsdag!

I första klassen kände jag av redan på framridningen att han var trött, detta häll i sig även inne på banan vilket resulterade i att jag inte fick till det där lilla extra. Det var en fin ritt, egentligen inga missar, Sack gjorde alla rörelserna lydigt men heller inte mer. Jag var nöjd, visst var det inte vår bästa ritt precis men efter förutsättningarna då Sack vilat mycket på senaste så känns det rätt bra.

Till andra klassen red jag bara fram i ca 20 min och var extra noga med att få igång energin genom att hela tiden hitta på saker för att hålla honom alert, avsaktningar, enkla byten, sidvärts ökningar osv. I denna klassen försökte jag pressa honom lite hårdare med risken att det kanske skulle brista. Men det höll även här och det var egentligen bara i öppnorna som han segade till ordentligt men de enkla bytena, serpentinerna i galopp och resten gick bra och jag vågar nog säga att det var vår bästa P1:a hittills! Sen att domaren var allmänt snål mer procenten klassen igenom känns inte lika viktigt, jag var nöjd och kände att jag verkligen gett allt jag kunnat!

Efteråt tog mamma lite bilder på oss ute på fältet som ni ska få se senare. 

 

I söndags hjälpte min granne Lina mig när jag terrängtränade Texas, Lina rider själv fälttävlan och tränar precis som jag för Magnus Gällerdal och har även jobbat mycket för honom. I vilket fall var tanken först att vi skulle vara i Dagstorp men då där ska vara tävling snart så var terrängbanan stängd, så fi fick vara i Tågarp i stället vilket gick precis lika bra.

Trots värmen var Texas riktigt pigg och hoppade verkligen klockrent! Vi värmde upp på lite mindre hinder där jag bara skulle fokusera på att få till förhållningen tillräckligt och hålla en bra takt för att undvika att han rusade med korta snabba steg mot hindret. Senare hoppade vi lite bana med långa distanser mellan där han fick ta i lite mer och verkligen hoppa och han kändes fräschare än någonsin, så himla härligt! Till och med nerhopp i vattnet som Texas aldrig verkar vänja sig vid tog han i full galopp utan att tveka det minsta! Vi avslutade med att hoppa vatten med upp/nerhopp över stock sedan tyckte vi det räckte, nu i början är det viktigt att Texas bara tycker det är roligt så att vi inte är kör hårt med honom.

Jag är jättenöjd med träningen, känns bra att vara igång med terrängträningen ordentligt nu speciellt när jag inte kan tävla, förhoppningsvis kommer även Castello kunna komma ut lite smått i terrängen snart!

 

 

 

Ibland blir jag så arg på oss människor, alla dumma påhitt och ”smarta” lösningar vi kommer med, allt för att göra det så lätt som möjligt för oss själva. Det går inte att komma undan att vi är allmänt lata och hela tiden söker nya kortare genvägar, helt utan tanke på konsekvenserna det för med sig för vår omgivning. Allt metallskrot vi stoppar i munnen på våra hästar i hopp om snabbare och lättare framgång är ett sådant exempel.

Jag anser att alla hästar ska kunna gå på vanligt tränsbett, som Magnus (Gällerdal, OS ryttare i fälttävlan) säger, 95% av alla hästar kan gå på vanligt tränsbett, resten är specialfall (där man eventuellt över en kortare period behöver rida på något skarpare). En liten tankeställare till hoppsporten kanske??

Vi vet alla konsekvenserna av skarpa bett, det finns videor på youtube, forskning osv. att ta del av över allt, det går inte att missa. Ändå ser man folk som byter det tredelade till pessoa. En ganska enkel regel jag tycker man kan ta med sig är att innan man stoppar något i hästens mun så tänk en extra gång, vad skulle jag själv helst ha i munnen gummibett/tränsbett eller ett pelham med hävstångseffekt? Ganska enkelt om man tänker efter va?!

Naturligtvis måste man väga in vissa säkerhetsaspekter, ska man ut i terrängen på en oerfaren häst som inte riktigt går att lita på kan det vara bra av rena säkerhetsskäl att rida på något lite skarpare, exempelvis ett gummiklätt babypelham så att om något händer kan man få tag på hästen ganska fort igen. Men innan man betslar upp bör man tänka efter, varför är min häst stark och springer ifrån mig, varför ”behöver” jag ett skarpare bett? Har min häst ont någonstans och försöker fly från smärtan? Är den stressad på grund av att den inte känner sig säker med min ridning, kanske har jag dålig balans och åker runt mycket i sadeln vilket stressar min häst? Eller beror min hästs beteende helt enkelt på bristfällig grundridning/lydnad?

Det senare alternativet är det jag tror är det absolut vanligaste, går inte dressyren bra kan man inte heller utvecklas i hoppningen. Detta är något jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om och som lätt irriterar mig, ryttare som skyller på att hästen inte har tillräckligt med kapacitet för att gå högre eller att utvecklingssvackan beror på att hopptränaren inte låter en hoppa högre och därför byter man hopptränare titt som tätt när det i själva verket är i dressyrarbetet problemet ligger.

Sammanfattningsvis skulle man väl kunna säga att stoppa inget i munnen på din häst som du inte skulle vilja utsätta dig själv för och keep in mind, det är ryttarens hand som bestämmer bettets inverkan!

 Castellos utveckling går verkligen med stormsteg! Gårdagens hoppträning kändes som ett starkt tecken på att vi är på väg i rätt riktning i utvecklingskurvan, trots dubbelbokningar på terrängbanan, banbyggnad på gräsbanan, traktorer och bilar som gick i skyttetrafik precis utanför ridbanan och helt enkelt fullt liv runtomkring så skötte sig Castello över förväntan.

Även om träningen till stor övervägande del bestod av framsteg hade vi några dippar också. Till en början kändes han lite spänd och jag fick inte riktigt till ett bra flyt i galoppen där vi skulle rida på en stor åtta över en upphöjd bom, när vi sedan skulle komma på en linje med räcke in och oxer ut med tre språng emellan gick det bättre, bara att vi fick in tre språng på första försöket kändes som ett framsteg! Nästa utmaning var att komma på en sned linje över en grind, vidare till en studsserie med tre kryss och avsluta med sex språng till ett plank. Både grinden och planket gick bra men redan när jag vände upp till serien kände jag hur han bara stängde av helt, segade ihop som om han tänkte ”Vad är det här? Det ser alldeles för anstängande ut!”. Första försöket kom vi över första hindret sedan tog bensinen slut totalt och Castello skuttade åt sidan, sedan när jag fick lite bättre kontakt med honom så hoppade han hela serien jättefint.

Träningen avslutades på en bana med lite kluriga vägar och anridningar och då kände jag verkligen det stora framsteget, jag kunde rida på riktigt, plocka upp tempot, länga galoppen, ändra språnglängden och verkligen göra någonting åt hur vi kom på- och mellan varje hinder utan att han drog tyglarna ur händerna på mig och bara drog iväg. Det var en fantastiskt känsla och faktiskt första gången jag känner den i hoppningen, att kunna reglera med små hjälper och rida en bara som det ska göras med tekniska detaljer och kunna sätta tryck i galoppen utan att det går till på gränsen till en halvt okontrollerad dragkamp.

Även Lena var positivt överraskad över utvecklingen, hon upprepade flera gånger att för bara en månad sedan, de första gångerna hon såg honom, trodde hon aldrig att detta skulle gå på så kort tid och jag kan inte annat än hålla med! Denna häst har kapacitet med stort K, det krävs bara en himla massa tid och ännu mer hårt arbete tills vi har nått högsta trappsteget där vi faktiskt kan böra jobba med honom på riktigt, träna med fokus på små detaljer och komma ut på tävlingar, men jag vet att det kommer vara värt vartenda droppa svett!

 

 

 Den 25-28 juni kommer att spenderas tillsammans med ett gäng andra fälttävlansgalna ungdomar på grannföreningen Tågarps rf. Vi kommer att tälta och med mig kommer jag ha Texas, jag funderade ett tag på Castello men kände sedan att jag kommer få ut mer av träningen med Texas.

I hoppningen kommer vi att rida för ingen mindre än självaste Sylve Söderstrand, det kan bli intressant inte minst med tanke på hans kommentar angående fälttävlan tillPonnymammans dotter. Kanske har han ändrat uppfattning om denna livsfarliga sport där ”folk ju faktiskt dör”… Nej naturligtvis ska det bli roligt att rida för Sylve, känns som en chans man bara inte får missa!

I dressyr kommer Hege Rosland stå för träningen, hon har internationell erfarenhet och har bl.a. Sofie Lexner, Hasse Hoffmann och Susanne Barnow som mentorer. Jag har faktiskt ingen aning om hur hon är som varken tränare eller ryttare men med hennes meriter så verkar hon vara duktig.

Och så det kanske viktigaste av allt, terrängen! Där kommer Ulf Johansson och Jon Andersen hålla i träningen och vi kommer att vägledas i hur man bäst förbereder sig inför tävling och naturligtvis terrängtränas stenhårt!

Det ska bli väldigt roligt, inte mist att få träna för så meriterade tränare och få chans att utvecklas med sin häst!

 

 

Gårdagen spenderades till största delen i stallet, som några kanske vet är jag morgonmänniska och vaknar för det mesta vid halv sju på helger, lördagens sommarchock var borta som om den aldrig existerat men jag bestämde mig ändå för att ta en tur barbacka med Texas. Han behövde få springa av sig och busa lite efter all dressyr den senaste tiden. Texas tog tillfället i akt och påminde mig om varför jag har martingal i terrängen… Det var full fart som gällde och när han inte fick springa meddelades piloten där uppe på ryggen snabb om missnöjet, älskade lilla bushäst han vet inte om att han är 20 och inte 5.

 

 

 

Castello utvecklas med stormsteg och man märker skillnad från dag till dag! Hoppträningen har flyttat ut igen vilket Castello verkar gilla, han börjar förstå det där med att lyssna på piloten trots att det är superroligt och han gärna hade rusat runt som en duracellkanin och hoppat alla hinder som kommer i hans väg.

 

Dressyrtäningarna för Catharina gör verkligen susen och Castello verkar verkligen tycka att dressyr, det är inte så dumt trots allt! Senaste träningen började vi till och med träna på att flytta för skänkeln, alltså förberedelse för skänkelvikning. Lite konstigt tyckte han allt det var men när han väl förstod vad det handlade om var det inga problem.

För att träna upp konditionen rider jag honom en del i sommarhagen så att han får sträcka ut lite i galoppen, än så länge känns det dock som en bra säkerhetsåtgärd att hålla sig på inhägnat område. Speciellt då han är i en liten trotsperiod och gärna lägger in ett par av sina explosiva bocksprång när den samlade galoppen blir lite för jobbig och det händer så mycket kul runtomkring!  

 

 

Texas blir bara finare och finare för varje vecka som går, han är pigg och full av bus som om han blivit unghäst på nytt, han har inte en tanke på att han faktiskt är 20 år och gammal gubbe!

För ganska exakt tre veckor sedan var det dags för årets första terrängträning med Future eventers, Magnus Gällerdal stod på marken som tränare precis som vanligt. Texas skötte sig exemplariskt och var taggad och alert hela träningen trots att han blev trött mot slutet. Vi tog det lugnt utan att pressa och hoppa något stort, han skulle bara komma igång med hoppningen igen, få lite språng i kroppen och ha kul. Magnus var väldigt positivt överraskad och tyckte Texas såg finare ut än han någonsin sett honom!

 

Förr förra veckan var vi på tågarps bana och hoppade terräng för Ingela som jag ridit för en del då och då, Texas var både lite hingstig och taggad men gick som en klocka trots att vi la in lite större hinder den här gången.

 Nu i onsdags denna vecka  ”hoppade” jag in som reserv i första gruppen på hoppträningen med honom vilket gick super, vi tränade på linjer och att få ett bra flyt och Texas tog i ordentligt och tyckte det var hur kul som helst.

 

 

Även dressyren går riktigt bra, jag rider dock aldrig på bana då varken jag eller Texas är något större fan av att harva runt en dammig fyrkant när man kan göra exakt samma jobb lika bra (om inte bättre!) i skogen! Jag lägger även in en del barbackapass varje vecka. Det är bra träning inte minst för mig, dessutom är det kul att skippa utrustningen ibland, det går ju så bra utan!  

Jaha, hur ska man börja… Det var ett tag sedan sist. Tro inte att jag har glömt bort bloggen, inte heller har jag haft konstant akut tidsbrist i över två veckor, visserligen har det varit full fart som vanligt både helg och vardag, men om jag hade jag haft viljan att blogga skulle jag gjort det. Dock är det just viljan jag inte haft, jag har tänkt flera gånger, att nu idag ska jag blogga, till och med planerat in tid för det, haft tusen möjliga ämnen att blogga om men nej, jag har inte haft lusten och då känner jag att då kan bloggen lika bra stå tom. Att blogga när man inte känner för det eller verkligen vill leder aldrig till något bra, dessutom har jag den senaste tiden känt att bloggen bara blivit tråkigare och tråkigare, liksom meningslös på något sätt. Jag vill inte bara skriva för sakens skull, jag vill skriva för att jag har något att skriva om på riktigt, jag vill inspirera både mig själv och andra genom bloggen. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att börja igen så får vi se vart det leder. 

Nu är alla hästarna igång på riktigt, även om det tyvärr inte blir några fälttävlansstarter med Texas är Sack anmäld till en del dressyrtävlingar med siktet inställt på Newforset SM i Juli. Målet med Castello är att kunna komma ut på dressyrtävling någon gång i Juni och senare även hoppning och till hösten förhoppningsvis någon H90 fälttävlan.

Jag har även börjat få tillbaka motivationen till bloggen och ska försöka komma igång igen, det har hänt en del med träningen av hästarna, inte minst med Castello så jag kommer skriva ihop små sammanfattningar till varje häst av vad som hänt.

Hoppas ni inte blivit allt för trötta på att vänta på uppdatering och kommer tillbaka hit igen!