Inte allt för sällan upplever jag hos många någon sorts rädsla och skam för att hoppa lågt, även om ryttaren i fråga kanske bara har haft häst i något år så försöker man dra bra bortförklaringar till varför man ”bara” hoppade 70 cm på den där pay and jump:en. Men vad är det egentligen som är så fruktansvärt med att hoppa lågt? Och den kanske viktigaste frågan i sammanhanget, varför tittar andra ryttare ner på de som inte är på samma nivå som dom?

Det är nämligen där jag tror grunden till problemet ligger, att andra ryttare som kommit längre inte alltid kan accepterar att det finns de som inte kommit så långt, eller ens har den ambitionen. Jag förstår de som inte har som mål att rida så många SM som möjligt osv. Det är inget fel med att inte ha den ambitionen, man kan älska hästar, rida och ha roligt och utvecklas som ryttare ändå. Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om från början, jag bara flyter ut lite utanför ämnet ibland…

I vilket fall, alla börjar vi i botten. Att stressa upp i både höjd och svårighetsgrad är inget annat än dumt, i slutändan tror jag ändå att de som tar det lugnt och låter utvecklingen ta tid är det som kommer längst. Om man försöker stressa och tvinga fram framgång så får man också ofta bakslag. Det finns inte någon som kan allt från början, det finns naturligtvis de som naturligt har lite bättre känsla för hästar och ridning, men vill man och kämpar så kan alla ta sig långt!